Over streken, langt over streken

 



I.
Min son är vid tillfället knappt över 2 år gammal; han sitter på golvet med en bunt papper och några kritor. Han har redan en utpräglat egen stil, en lite FÖR darrig expressivitet; en påtaglig nerv i linjerna jag som far och bildkonstnär inte kan undgå att lägga märke till. Mitt på pappret är det en stor svart fläck. Jag frågar honom försiktigt vad det är, och svaret kommer blixtsnabbt och utan minsta tvekan; "Sort sykebil!". Han ser upp på mig med övertygelsen som brinnande tårtljus bakom pupillerna. Ett mycket speciellt lugn lägger sig över mig med en viss värme. Hans arbete har börjat.

II.
Det finns ett foto på mig någonstans; från ett hopplöst förlorat 1960-tal; jag är nästan 4 år och sitter vid ett köksbord med ritblock och färgkritor. Det har alltid förundrat mig att jag ser så glad ut på den här bilden, så till de grader tillfreds i situationen - det rimmar inte alls med den väg mitt konstnärskap tog i vuxen ålder. När jag nu synar bilden riktigt noga finner jag att pappret som ligger uppslaget är blankt; terrorn har ännu inte startat. Men någon oskuld är jag inte; det ligger en grad av spekulativ manipulation i min blick. Och ögonbrynen har alltid haft den där diaboliska formen. Det är en sekund av ett ögonblick då allt ännu var på planeringsstadiet.

III.
Min vän Otto, som inte tänker på sig själv som bildkonstnär - och heller inte är det - har ändå lärt mig något väsentligt om teckning, och det helt oavsiktligt. Det hände sig för ett par år sedan, och handlade om något helt annat; han skulle berätta om hur han som en ung, lovande pervo hade inhandlat sina första gummikläder. Han gick vid tillfället på gymnasiet - jag minns inte riktigt var han hade köpt dom, men det ligger nära till hands att tro det var på postorder - och det rörde sig om ett par tights och en mask. Ivrig att få detta på sig låste han in sig på skolans toalett och drog snabbt som attan på sig tights och den lite tröga masken - och medan han runkade som en galning ritade han med en tunn tuschpenna i den lediga handen det han åtrådde mest på väggen; eskalerande scenarier med dominanta kvinnor.

Kanske man kan utgå från att det att teckna i grunden alltid bottnar i någon form av begär? Helt säkert är att det är en speciell form av njutning förknippat med det, (även om det inte alltid tar den formen som i ovan nämnda exempel), liksom det att måla alltid kommer att innebära en form av djup tillfredsställelse hos den som målar; något som omöjligen kan genomlevas i någon annan form. Och det är såklart en paradox att dessa akademiska - någon vill säkert, för övrigt helt felaktigt, säga "konservativa" - discipliner faktiskt är dom fält som erbjuder sina utövare en nästan total frihet; allt är möjligt att genomföra här. Alla behov kan i viss grad tillfredsställas.

Men historien säger också något om teckningens direkta tillgänglighet för alla; ingen uppsöker en offentlig toalett och ställer sig och målar dominanta kvinnor på väggen - eller, gud förbjude, gör skulpturer av dom i stengodslera. Nej, dom dominanta kvinnorna - i den kontext som beskrivits ovan - kan faktiskt bara hastigt skissas på väggen med tuschpenna av en testosteronstinn tonåring som med skälvande händer just dragit sin första gummimask över huvudet. Dom gör sig förstås bra på video också, men det är en mer invecklad historia, om inte annat för att du då faktiskt måste relatera till dom på riktigt - tro mig, jag vet vad jag snackar om här. Det gör för övrigt min vän Otto också, men han har - vad ska vi säga? - en mer naturlig fallenhet för denslags.

IV.
Min gode vän och store inspirationskälla Chris Vierge har med åren karvat till sig en slags karriär genom att rita glada troll som hugger huvudet av varandra medan dom har sex. Att se honom i arbete är att bevittna en fysiologisk förändring man inte är beredd att acceptera som möjlig så där utan vidare. Han blir så gott som alltid under processens gång gradvis mer och mer lik det han manar fram i sitt arbete; och till slut står man och ser den fysiska manifestationen av ett särdeles hysteriskt och sadistiskt överförtjust troll stå och hacka med pennan i pappret med ren extas i blicken. Som om det var trollen som tecknade honom, i sin egen avbild. Som om energiströmmen mellan öga, hand, papper och penna som utgör teckningens grundprinciper plötsligt hade slagits i revers och lämnat en obehaglig känsla av osäkerhet hängande i rummet. Vem är det egentligen som gör vad här inne? Vem är det som tecknar vem?

V.
Ett annat exempel.
Medan jag talar med en saksbehandlare på Kemnerkontoret i Oslo över telefon ligger deras senaste hotbrev uppslaget framför mig - jag noterar fortlöpande saker på det med blå kulspetspenna och droddlar planlöst där emellan. När jag senare överlämnar det till min advokat finner jag till min uppriktiga förvåning att det förbannade brevet är fullklottrat med hakkors. Det ligger en slags logik i det, men jag får inte helt grepp om det eftersom jag inte för mitt liv kan dra mig till minnes att jag ritat dit dom. Och i så fall; vem har då gjort det?

VI.
Det har gått lite mer än ett år sedan jag var i Stavanger och för första gången såg Marit Victoria Wulff Andreassens teckningar i vad som måste vara ett av världens minsta gallerier, beläget i en gammal kiosk med VG intakt på markiserna. Sedan dess har hennes arbete dykt upp lite varstans där jag befunnit mig, senast förra månaden på ett hotell i Trondheim. Och nu också här. Visste jag det inte redan då? Tjatade jag inte oupphörligt i ett par veckor efter om att få skriva om det på kunstkritikk.no? Jo, men inte nog, och det är förresten kaos runt mig hela tiden, så jag hinner ändå inte med allt jag föresätter mig. Hans Bellmer verkade ändå ha återfötts med ett strålande gott humör - den där tunna, sakliga linjen; som om själva tecknandet utgjorde en perversion där det glider omkring mellan dom ytterst tänkbara kontrasterna, manifesterat i en prepubertal, amorf sexualitet där kroppsdelar bara utgör ovidkommande rekvisita. Skillnaden ligger annars just i att där Bellmer verkade köra fast i en depressiv och hopplös känsla av otillräcklighet klarar Wullf Andreassen på något vis att vända upp och ned på förutsättningarna för det här freudianska materialet och förmedla en känsla av gränslösa möjligheter.

Där jag nu sitter med en slags översikt över Tegnebiennalen 2004 framför mig kan jag ändå konstatera att hon inte är direkt ensam. Det kan verka som om en helt specifik diskurs har etablerat sig relativt snabbt - och alla är unga tjejer med långa namn - även om jag inte ska dra några slutsatser av just det, för vad skulle det finnas för slutsatser att dra?
Liv Tandrevold Eriksen, Magny Tjelta Jaatun, Veslemøy Sparre Jansen, Marianne Darlén Solhaug, Marianne Wiig Storaas, i tillägg till nämnde Wulff Andreassen, utgör i alla fall tillsammans en såpass kraftig - och specifikt kvinnlig - psykosexuell markering i det här sammanhanget att biennalen som helhet måste bli färgad av det. Inte för att innehållet nödvändigtvis alltid kan kallas erotiskt, möjligen erotiserat, men för att vi alltid får mer än vi ser - och, misstänker jag, mer än vad vi är kapabla att uppfatta. All konstnärlig verksamhet handlar om att förmedla till en publik vad dom inte vet att dom redan vet, och det är ett extra påträngande särdrag här.

Och jag måste få lov att nämna att jag i skrivande stund är väldigt spänd på att få se utställningen, och oerhört hedrad över att få lov att skriva den här texten. Det är ta mig fan en ära att få knattra ned deras långa namn på tangentbordet, för dom kommer att förändra förutsättningarna för hur samtidskonsten uppfattas, och jag beundrar deras arbete i en ohälsosam grad.

VII.
Simen Dyrhaug. Jag fick bara lust att skriva namnet. Som en konsekvens av alla namn jag skrev i den förra passagen. Här borde jag ögonblickligen inleda ett nytt stycke, för jag ser ingen anledning att skriva ned det som är uppenbart för minsta barn; men låt mig bara notera att metoden är välkänd och beprövad. Och för varje gång någon tar den i bruk kommer vi alla att steg längre. Det kommer att fungera den här gången också. Vänta och se. Enough namedropping.

VIII.
Surrealismen är antagligen modernismens viktigaste landmärke; kanske det enda som är värt att ta på allvar. Det revolutionerande potentialet i dess vision är alltjämnt ouppnåeligt. I alla fall för dom flesta. Men den uppdateras här och nu, och smyger sig på oss bakvägen medan vi ligger och sover. Now you see it - now you dont.

IX.
Den figurativa, nästan litterära teckningen på papper; är det en tillfällighet att det i år 2004 kommer igenom som en såpass angelägen form? Är det inte i grunden något olycksbådande över det? Naturligtvis, se dig omkring, människa! Hur mycket är det som får plats på pappret? Och det där skrapande ljudet av torrpasteller mot ett dyrt, italienskt papper. Som det skrapande ljudet av någon som full av granatsplitter hasar sig genom sjukhusets korridorer på kryckor, allt längre bort, utan att någonsin stanna.

Det ligger i generna; behövs det en enkel och effektiv form - och det gör det - är det ett naturligt första val. Teckningen har alltid varit med oss, ända sedan den lösrev sig från skriftspråket en gång i Bagdhad för ganska längesen. Och här och nu känns det som om det är något alarmerande viktigt som förmedlas, och det har inte bara med formen att göra. Eller rättare sagt; det har absolut ingenting med formen att göra. Tegnebiennalen 2004 gör en slags bokslut över var vi är, och vilka vi blivit - men kanske viktigast av allt; här finns åtskilliga antydningar om vad vi kan vara. Läs mig riktigt nu; inte KUNDE VARIT; jag menar KAN VARA.

X.
Strecket som markerar mitt avstånd till världen, och som jag när jag så önskar kan använda till att dra världen närmare - eventuellt gå hur långt jag vill på, förutsatt att jag håller balansen - sånt blir inte bara borta utan vidare. Det är sålunda inte en återgång till mediet vi ser här, bara en vidare utveckling som känns nödvändig. Och helt naturlig. Jag är lika överraskad som alla andra. Och ändå inte. Nästan inte alls.

 

 

(Tegnebiennalen, Stenersenmuseet, 2004)

Ingen kommentarer

Skriv en ny kommentar

Tútob Mingyúr (X Tommy Olsson)

Tútob Mingyúr (X Tommy Olsson)

50, Nesodden

Billedkunstner og skribent. Skriver jevnlig i Klassekampen.

Kategorier

Arkiv

hits